torsdag, juni 16, 2016

The dementors kiss och andra folkvisor

 A GIRL poängsätter vad som hänt sist.

ATT GE UPP ENGLAND för 2A GÅNGEN ++
Ja. Flyttade ju in med T och hans mamma. Fick ett kneg på ett callcenter och gjorde exakt 230 pund i veckan. Och aldrig någonsin har jag känt mig längre ifrån min livsplan än då. Visst vare fint att ha armlängdsavstånd till T. Och visst har Engly sin charm. Men. Det kändes bara inte rätt. Så jag tog mitt pick och pack ännu en gång och styrde kosan mot julafton och Sverige. I januari hade jag nämligen styrt upp ett jobb med hemtjänsten i Falun tillsammans med Mandy igen. BRA för att Engly really wasn't doing it for me. Dåligt för att jag och T återgick till att kommunicera via flaskpost och dåliga internetanslutningar.

Den yorkshirska landsbyggden


THAILAND ++++
YES that is right folks. Blev tredje gången gillt för mig och denna pärla. Den här gången var föräldrarna och resten av familjen med, för att fira mamma som faktiskt fyllde sextio. Vår resa gick till Koh Lipe (bästa!)- Koh Lanta - Phuket - Bangkok och vi hade det himla fint. Allt var guld. Solen. Maten. Stranden. Thailand levererar alltid.
Family pic

THE DEMENTORS KISS (-)
ORKA FÖRKLARA eftersom alla är tillräckligt att begåvade för att lägga ihop ett och ett men ja jag har alltså varit under isen och jag kan inte förklara detta bättre än att (såklart) dra en HP-referens.
 

ATT SÖKA UNI's ++++
Trots att jag kanske inte känner hundraprocentigt för att plugga så känner jag inte hundraprocentigt för att inte göra det heller. Sökningarna har gått över hela vårt avlånga land men också Glasgow och Edinburgh. Fingers crossed för att man kommer in på någonting.
















ATT HA 4 VECKORS SOMMARJOBB I ÖSD ++++
För första gången på fem år är jag alltså tillbaka i Östersund. Och det kanske inte är min stad of choice. Men det bor några riktigt goa tjejer där och ska bara jobba i 4 veckor och det är ju hemtjänst som jag tycker om så det blir nog bra.

LIVET JUST NU ++++
Är tillbaka till radhuset på Worrall Road, stannar några dagar till och ska fira midsommar med mina barndomskompisar i Jämtland. 27e börjar jobbet och mamma och pappa har lånat ut sin bil till mig så att jag tar mig fram i sommar <3 p=""> 

måndag, november 09, 2015

MEMORY LINE MONDAYS #3


Ett inlägg jag skrev 7:e januari 2013.



onsdag, oktober 21, 2015

He is a malteiser, bless him


WOAHOW. LIVET KOM EMELLAN. Plötsligt hade jag inte tid för känslomässiga breakdowns eller att skriva blogginlägg som jag suddade ut och omfraserade i timmar och som slutligen aldrig publicerade ändå, eftersom en fick ett jobb. Asså håll i er - det är inte ett jobb jag är stolt över (nej inte på american apperal)...... Asså ett fancy sätt att beskriva jobbet hade varit att säga att jag arbetar för kundtjänst för ett stort internationellt företag och att jag tar emot samtal från kunder.

En mer realistisk beskrivning hade varit att min arbetsplats är ett callcenter, att det finns dagar då jag inte tagit emot ett enda samtal och därför spenderar 7 timmar med att snurra runt i icke ergonomiska och fläckiga kontorsstolar samtidigt som jag snackar med mina kollegor och försöker dechiffrera the yorkshire lingo. Att rasterna  spenderas med att febrilt försöka lära mig vilket mynt som är vilket (they got fokkin 8 different ones) medan jag matar in dem i vending machines som serverar mig blaskiga cappuchinos och chipspåsar.

Jag lovade mig själv när jag var typ nitton eller tjugo att aldrig sätta min fot på ett callcenter igen. SO YEAH förlåt nittonåriga Stina men the recession came between, and you didn't bother with an education did you? Sometimes you just gotta do what you gotta do #workingclass

Höst i Rotarua NZ, 2014

måndag, september 28, 2015

MEMORY LANE MONDAYS #2


PERKS of deleting all your posts but still keeping them in your back pocket for a rainy day... RECYCLING...

Jag tycker mycket om att hitta bevis på att jag utvecklats som människa. Att man faktiskt blivit tuffare, mognare eller en mer empatisk sådan. Eller kanske bara på att man ändrat åsikter, musiksmak eller påläggspreferens sen man var fjorton, nitton eller tjugotvå. Det är viktigt för det värsta jag kan tänka mig är att stå stilla.

Då och då kommer jag över dessa fynd som jag antar är mitt bevis på att jag inte är helt fastfrusen i tyckanden och personlig utveckling, trots att det ibland känns så. Jag finner dessa tecken i ouppdaterade Spotifylistor, känslosamma texter, skolarbeten, klotter, klädesplagg och foton...



& så ramlar man över sådant som man på ett vis kanske skulle kunna skrivit idag. Okej. Det här var ett tag sen, akter har kommit och passerat. Jag har ändrat nya scener och det finns nya människor i mitt liv.

Och givetvis är ju det ovanstående inte en känsla som suttit i konstant i fem års tid. Men det är ändå roligt tycker jag. Att jag skulle kunna skriva samma sak idag. Längtar obviously inte tillbaka till GYMNASIET (WHO DOES), men kommer nog alltid på gott och ont alltid behöva ha olika MÅL för att det ska kännas som om allting har någon mening.

Note to self; skaffa saker att drömma om.............. and u will be fine.
 

måndag, september 21, 2015

MEMORY LANE MONDAYS #1


RIGHTIO. Dags för ett nytt segment to the show I like to call MY BLOGG.


Låt oss spola tillbaka bandet ungefär 20 månader.

I december 2013 hade jag varit i NZ i fyra månader. Då hade jag hunnit med att dela rum (och säng) med gästvänliga Pite på Thompson Street, bott på ett hostel i några veckor och hunnit jobba ett bra tag på en väldigt slumrande liten närbutik.

Och jag ville liksom mer. Eftersom jag och Tom hade flyttat in i vårt 'egna hus' & inte bodde på hostels längre och mitt jobb knappast kunde räknas som socialt så träffade jag knappt några människor och kände mig ganska ganska ensam.

 Tiden gick så SJUKT SAKTA i den där butiken. Och vi var förbjudna att läsa tidningar eller böcker och helst skulle vi se upptagna ut och torka de redan kliniska hyllorna. Så vi började göra skulpturer av häftmassa...

Jag längtade tillbaka till den där galna sociala smältdegen som var och är det jag älskar allra mest med att resa och bo i andra länder.

Jag kom fram till att lösningen på problemet var att skaffa ett nytt jobb, där jag förhoppningsvis skulle träffa lite nya ansikten.

Jag sökte en del jobb, och fick det som jag faktiskt allra helst ville ha. Nämligen på Skyline, ett 'turistkomplex' och arbetsplats belägen 450 meter ovanför QT.



Här är en bild på mig långt innan jag fick jobbet då jag och Tom gjorde en liten dagsutflykt till lookouten där uppe. Efter en del flås och svett som rann belönades vi med den här utsikten.


Den här bilden tog jag förresten där uppifrån super INZOOMAT. Det där är alltså 23 Sawmill Rd där vi bodde. Vårt fönster är det i mitten.



En bild från ett av konferensrummen på Skyline. Fick åka GONDOL vareviga dag till jobbet. Måste vara det mest speciellt transportmedlet jag kommer att använda för att ta mig till en arbetsplats.

 Alla nyanställda fick gå på en induction day där vi introducerades för företaget och fick äta lunch och testa att åka luge gratis...


SÅ HÄR SÅG DET UT INUTI restaurangen där jag jobbade. De här bord-jävlarna dukade man om två gånger per kväll. Och det är inte ens alla bord man ser på bilden. Restaurangen hade plats för 250-300 gäster så det tog sin lilla tid.

Kanske ganska monotont till slut och egentligen inte särskilt roligt, men det fanns åtminstone alltid någonting att göra. Men som många sagt före mig, it's the people you work with that makes it worth it.


Mest av allt minns jag utsikten där uppifrån såhär. Det låg ofta ett moln sträckt över Cecil Peak på andra sidan Lake Wakatipu. Vilket är ganska passade eftersom NYA ZEELAND på Mâori heter Aotearoa, vilket direkt översatt blir 'land of the long white cloud'.

One of the perks med jobbet var FREE STAFF MEAL! Innan man började på efterimiddagarna serverades varm mat och på kvällarna fick vi äta det som blev över från buffén.


Efter tre månaders anställning fick man bjuda med någon man kände på en gratis middag. Vi var ett gäng tjejer som gjorde detta samtidigt. Dessvärre var det inte den bästa utsikten just den där kvällen...

Jag fick definitivt uppleva den där sociala smältdegen igen.

Det blev en heel del utgångar...


Eftersom det alltid var någons leaving due eller födelsedag... eller någon som blev sugen på en öl.

Min lever tackar mig för att QT trots allt hade ett slut...

Kan inte förstå hur snabbt tiden går och hur länge sedan det börjar bli. Mest av allt  saknar jag att befinna mig i den där bubblan och gemenskapen som QT var. 

Man levde i en oroslös tillvaro. Det gjorde inte så mycket att man inte tjänade så bra eller att man bodde i papperstunna hus. Man hade varandra, och den ständiga kulissen i bakgrunden av spetsiga berg och så mycket mer behövde man inte.

It was the best of times.

torsdag, september 10, 2015

Are you from round here


JAHOPP då var man i UK då.

Och för att vara transparent kan jag väl säga att det känns SÅDÄR att vara här. Ingenting som jag egentligen kan peka på. Men jag känner mig väldigt lost. Känner mig fortfarande väldigt mycket som ett dammkorn i solljus. Än så länge söker jag jobb, strictly from the WEB och har ännu inte slopat filtrering utan tillåter mig själv att vara lite picky. Försöker verkligen att ge detta en chans men just nu så tvivlar jag.

tisdag, september 01, 2015

just give me something that I can hold on to

Nu när resornas tid är över (for now) så känns det som om jag har förlorat kompassen och inte längre vet var jag ska gå. Även fast jag givetvis inte rest non stop och konstant eller hela tiden de senaste åren så är det ju ändå det som mitt liv kretsat kring. Och mitt hjärta klappat för.

Och nu är det ju inte så. Det blev ingen resa innan jag skulle börja _studera_ nu i september, och sedan blev det inte ens något studerande överhuvudtaget! Och nu… nu singlar jag runt i livet som ett dammkorn i solljus.

AND I CANT DEAL WITH THAT. Men vad ska en göra när man är INBETWEEN LIVES? Ett liv tog slut sista maj i Falun och ett nytt börjar den 2:a september i Sheffield.

OCH JAG VILL BARA spola fram tre månader. Spola förbi jobbsökning (& potentiell nedbrutenhet över att vara en arbetslös person), all uppstyrning såsom; bank, telefon, National Insurance Number och småningom det här med att skaffa ett eget boende.

Bara vara tillbaka i att harva och finnas till och få in lite pengar på ett konto och existera i något slags sammanhang så att man kanske kan se allting lite tydligare för just nu är det ganska suddigt.

söndag, augusti 30, 2015

Minced Meat

Tänker lite på det här med att mitt kringflackande liv har gjort att jag helt missat vissa viktiga ’livshändelser’. Som det här med att ha sitt egna boende exempelvis. Jag har bott i ANDRAS lägenheter, hyrt i tredje hand eller bott hos kompisar. Bott i shared houses och till och med i en bil. I hostels och källare.

Men aldrig i mitt egna hem. Har aldrig haft mitt namn på en dörr.

Aldrig köpt ’inredningsgrejer’ eller ägt massa möbler. Och på många sätt tycker jag att det är ganska skönt. Kan liksom bli ganska matt på HETSEN ett eget boende verkar innebära. Sådana där hem där ALLT matchar och är genomtänkt och mer är ’for show’ än faktiskt har en funktion. Motsägelsefull som man är så vill jag på ett sätt inte ens ha min egna lägenhet. Dock fattar jag ju att det är oundvikligt i slutändan. Antar att man inte kan flytta ut och in från tillfälliga adresser hela livet eller regelbundet crasha hos sina föräldrar (även fast det låter som en dröm).

Dock behöver jag ju inte oroa mig så mycket eftersom det kommer ta ett tag innan jag kommer ha mitt egna boende. Flyttar kanske till England om någon dag men flyttar ju in hos Toms mamma. Och även om vår ambition är att skaffa något eget så lär det dröja och när vi hittar någonting så kommer vi ju bo där max i ett år så NO TIME for nesting.


Senaste placet jag bodde i ‘på riktigt’, Mandys utlånade lägga i Falun

BONUS! Ett annat boende i Falun (vid ett annat tillfälle), ett rum i en källare! YEY. Notera den GRÄSLIGA IKEA väggdekoren och mynten jag tejpat fast på väggen

I detta hus hyrde jag & Tom ett rum när vi bodde i Queenstown

Annars har en ju bott i rum inredd i denna stil på ett gäng hostels




























































































































Å en gång i livet bodde jag i en bil i typ 6 mån…


BEFORE CRAZY TRAVEL… Centrala Östersund. Här bodde jag i 3-4 månader. Inredningsstil; spartanskt. Hyrde av en tjej som sagt upp den så därför fick jag ta över diverse bottenskrap till möbler och fraktade ditt mig egna säng.
 
Känner mig även tvungen att lägga till denna i listan. Även detta Östersund.
Verres ungdoms-pad vars soffa jag alltid sov flitigt i

En ny blogg

Det kommer en dag i allas våra liv när vi måste låta vår MANDALA suddas ut i vinden. När vi måste släppa taget. När vi måste låta det vi tidigare byggt upp blåsa bort.
Låt oss börja om på nytt.